Despicable me

Jag har ju totalt glömt bort att berätta - jag har äntligen köpt den kära lilla jackan jag pratade om för några veckor sen. Den jag älskade. Den jag bara ville, ville ha. Ja, och nu är den min! Och jag är kär. Ja, jag är kär.
Jag kan kompensera med någon vacker bild någon gång, men kameran min har gett upp totalt och Pernilla är inte hemma just nu. Det blir numer textvarianterna av bloggningen.

Ikväll är lite seg. Men varje kväll är det ju dator-lan nere i vardagsrummet, så jag bestämde mig för att joina. Det är ju iofs ganska osocialt, men jag sitter ju inte ensam iallafall. Så jag fick väl som jag ville.

Rebecca och jag tog en ny bio-impuls och sprang iväg för att se den nya 3D-filmen Despicable me, men det gick inte som vi hade tänkt oss. Internet visade en tid och på plats visade det en annan tid, så helt plötsligt hade vi missat en kvart redan, vilket inte var reklamen som oftast drar ungefär så lång tid. Så det kändes inte riktigt värt det. Jag borde klaga någonstans.

Imorgon är det Linnéa-fredag och den här gången betyder det utgång av allra största slag; Maja ska lära oss allt hon kan och visa oss bara det allra bästaste. Jag är exalterad.




Och jag som kunde ha gått på en, som låter alldeles underbar, konsert i Royal Albert Hall ikväll. En filmmusik konsert och IMOGEN HEAP, av alla, skulle visst vara med och sjunga. Även gitarristen i Radio Head.
Pernilla och Gustav gick iallafall. Men jag såg till att hon hade kameran med sig. Så jag kan ju alltid dra ett ljug och säga att jag faktiskt också var där. Efter att jag snott bilderna förstås.

En annan gång,
L